utan namn

Jag har kommit på att denna blogg är nog rätt deprimerade, men det gör nog inte så mycket är ingen ändå som går in och kollar. Den är mest till för att jag ska få skriva av mig lite.

min bror har varit här i ett dygn, hängt på och kollat på spexet med Ebba o mig igår. Det var trevligt, och både Calle o Ebba tyckte om det. dock blev det sent för Ebbas del men någon enstaka gång gör det ju inte så mycket. Kände mig hyfsat stärkt så jag vågade gå dit upp idag, och det gick väl siså där.. Känner mig inte riktigt välkommen, det snuddar vid att man håller på att känna sig utfryst. Alla andra verkar skulle gå till kåren, men jag kände mig inte välkommen... blev lessen gick hem med tårarna trillandes ner för mina kinder. Tänk vad mjäkig man är. Tusan vad livet är svårt!

Hur ska man igentligen "bete" sig? Jag tror att jag kommer från en annan planet, en planet som är fylld av känslor som svämmar över, de som kommer från denna planet känner sig utanför utan uppskattning, utanför när folk ignorerar en, då blir man lessen i själen. Från denna planet talar man om för varandra om man tycker om dem, eller inte. Man kan få säga ifrån när det blir för mycket. Blir det för mycket av något så man känner sig stressad och allt blir tok, så förstår folk från denna planet att man kanske säger ifrån på fel sätt. Det lixom bara svämmar över.. känslorna tar överhand. Men här kan man säga förlåt för att jag sårade dig, när känslorna har lagt sig lite, o få en chans till att förklar hur det ligger till. Men här på Tellus så får man inte sådana chanser utan om känslorna svämmar över så har man gjort fel. så fel så att man förlorar sina vänner, så fel att man blir utfryst av stora församlingar, så fel att man aldrig blir med bjuden på fest, så fel att man alltid är den som går hem själv, så fel att man alltid är den som sitter själv hemma o ingen hör av sig. Helt enkelt man gör allt fel, man blir inte välkommen, bara för att man har gjort ett litet litet fel i en stressad pressad situation.

Tusan vi är människor man ska kunna göra fel.. annars vore vi robotar, visst ja, jag vet att jag inte är som andra. Jag kan handla först och tänka sen, men jag är även ärlig om det.. ber även om ursäkt för det.. okej om man inte tar emot ursäkten.. men rättfärdigar det att man ska bli utfryst? Illa behandlad?

nä jag tycker verkligen inte det.. men tydligen är det så man behandlar folk här.. jag önskar att jag visste var jag kom ifrån, vilken planet jag passar bäst på, jag önskar att jag vore som alla andra.. passa in i det samhälliga mönstret, utan stora emotionella dalar och toppar. Jag önskar helt enkelt att jag vore en "svensson". Dock vet jag att om jag vore en "Svensson" och hade "smakat på" livet som annorlunda så kanske jag ändå inte skulle komma till ro.

Jag får nog acceptera att jag inte är som andra och att andra inte vill umgås med mig, får helt enkelt acceptera att jag alltid kommer att vara "flickan som tittar in genom glasfönstret och vill vara med och leka"