lite seg i bollen

Titeln stämmer nog rätt bra överens med hur jag ibland är jäkligt trögtänkt. Idag ringde jag till en vännina.. hennes man svarade och sa att hon var strax klar med damsugningen och att hon skulle återkomma... Timmarna gick och inte ringde hon, provade ringa ett par gånger tillbax, men inget svar (var på mobilen). Messade senare för att fråga om hennes man skulle kunna hjälpa mig med punkan på cykeln.. fortfarande inget svar.. snacka om att jag blev dissad.

skickade ett mess till en killkompis, han svarade inte.. men när jag skickar ett mer "jobb mess" då svarade han på en gång.. snacka om personling dissning.Jag ogillar verkligen detta.. Försökt även att ringa en annan vännina till mig för i morgon är det midsommar och en annan killkompis undrade om inte min vännina skulle ha fest.. men inte har hon ringt tillbax. Snacka om att bli dissad igen!

När jag berättade för min ex man att jag äntligen tänker ta "tjuren vid hornen" och bli ordningsvakt.. om ansökan godkännes vill säga.. så var han mer negativ än positiv.. men det har han ju alltid varit.. jag duger inte som jag är, har aldrig gjort inte med honom och inte med min familj.. och mina så kallade vänner verkar skämmas över mig iom att jag inte blir medbjuden på något på midsommar.

Jag ogillar verkligen att till varje högtid vi har här i Sverige så firar jag den själv, frågan är har jag pest eller har jag kolera.. ja något är det ivf och jag vet inte vad jag gör för fel.

jo eller kanske lite.. jag är för emotionell.. vill för mycket, bryr mig andra för mkt, är för sällskaplig. Suck önskar jag kunde vara en erimit.. önskar att jag kunde känna mig tillfreds med det, men det gör jag ju inte.. har varit ensam hela mitt tidigare liv, utan vänner mer än mina hästar.. detta ändrades i gymnasiet.. men ensamhetskänslan bestod.. Med min dåvarande man försvann ensamhetskänslan även om jag oftast kände mig otillräklig, men idag är jag inte bara otillräklig, osmart, talanglös nä jag är även enormt ensam.

visst en annan killbekant som jag har ansåg tydligen att jag var lite åt det patetiska hållet med självömkan jag vet inte om det är självömkan.. kanske är det delvis.. men faktum kvarstår, JAG ÄR JÄKLIGT ENSAM!!

Visst har jag folk runt omkring mig som säger att de gillar mig osv.. men ingen bjuder med mig på ngt i morgon. och just nu är det de som räknas tyvärr.. Saknar min tid i höle, men alla släkt och vänner som fanns där, under morfar tid. Midsommar för mig betyder att man ska vara på landet, åka traktor och plocka blommor vid vägkantet.. för att sen ta alla blommor till kullen och klä midsommarstången, och under falska toner med glada till rop, dansa runt stången. För att sen alla vuxna går hem och fixar maten inför kvällen och vi ungdomar gick ner till sjön och badade.. för att senare gå på by gemensamma midsommarfestmåltiden.. denna underbara dag slutade oftast med att vi ungdommar besteg höleklack.. ett berg, och skriva i gästboken, och kasnke gav någon en förstulen kyss till någon annan.

Men hur ska jag kunan säga detta till mina nuvarnade sk vänner? De kommer ändå inte förstå.. Mitt hjärta har gråtit i flera veckor nu, ja kanske av och till hela våren, jag förstår inte när smärtan efter att ha förlorat någon nära ska försvinna. Hade varit lättare om förloradet hade inneburit att personen/personerna inte var i livet.. men så är inte fallet... det smärtar mig enormt mycket att förlora något så värdefull som en vänskap som funnits under en tid. Jag hoppas att en dag att jag ska vakna upp och inse att smärtan är borta och att jag kanske har funnit ro i min själ trots min ensamhet. Men jag är ingen erimit i själv och hjärta.. jag är en levnadsglad, emotionell och sällskapssjuk person.

Ekvationen går inte ihop... men jag är ingen matematiker.......

melodramatisk kanske lite grann

Livet är en gåta som för mig tersig helt olösbart. När man tror att livet leker och att äntligen ska jag få lite framgång så vänder allt till ett stor magplask som gör ont i flera månader, troligen kommer det att göra ont i flera år om jag har otur.

Jag förstår inte att en liten grej som att säga.. snälla jag vill verkligen inte veta vad xx har gjort eller inte gjort.. kan leda till att man förlorar väldigt många nära vänner. Det hände iof lite mer små grejor men ändå..

På morsdag hade jag o min mor olika åsikter om diverse saker.. hon lyssnar aldrig när jag ringer, de kommer aldrig och hälsar på. Har varit här ca 4 ggr sen jag flyttade vilket jag gjorde -98, och det är bara ca 18 min som skiljer oss åt. Men de tycker det är bättre att hälsa på sina utbytesstudenter runt om i europa än å hälsa på en av deras riktiga döttrar. Jag bad henne att hon kan väl ringa mig när hon känner för att vara min mamma på riktigt, tja det är ju bara ca 1 månad sedan.. Jag är väl inte så viktigt, har väl egentligen aldrig varit viktig för dem någon sin, mest varit till besvär. Som exempel när jag gick på gymnasiet o mina föräldrar skulle betala min inackordering, men behöll pengarna från komunen själva, vilket resulterade i att kronofogden kom och knackade på min dörr.. knappa 18 år gammal. Eller all den misshandel som man har fått utstå, både psykiska och fysiska misshandel. Kanske har jag det helt enkelt bättre utan dem?

Ta min syskon som ett exempel, det är bara jag som hör av mig till dem.. slutar jag att ringa så ringer de inte mig, jag är trött på sådant. Jag är så jäkla trött på att vara missanpassad här i samhället, jag vill inte ha en tung ryggsäck att bära, jag vill vara mer som vilken annan svensson som helst. Jag vill helt enkelt få balans i mitt liv, känna att lyckan står mig bi och inte bara är flyktig för sekunden. Men om jag tänker så, så är jag egoistisk och det är ngt jag inte vill vara.. lika lite som jag vill vara själv. Dock är ensamheten bättre än om man känner sig ensam när man är två.