måndag, juni 19, 2006

melodramatisk kanske lite grann

Livet är en gåta som för mig tersig helt olösbart. När man tror att livet leker och att äntligen ska jag få lite framgång så vänder allt till ett stor magplask som gör ont i flera månader, troligen kommer det att göra ont i flera år om jag har otur.

Jag förstår inte att en liten grej som att säga.. snälla jag vill verkligen inte veta vad xx har gjort eller inte gjort.. kan leda till att man förlorar väldigt många nära vänner. Det hände iof lite mer små grejor men ändå..

På morsdag hade jag o min mor olika åsikter om diverse saker.. hon lyssnar aldrig när jag ringer, de kommer aldrig och hälsar på. Har varit här ca 4 ggr sen jag flyttade vilket jag gjorde -98, och det är bara ca 18 min som skiljer oss åt. Men de tycker det är bättre att hälsa på sina utbytesstudenter runt om i europa än å hälsa på en av deras riktiga döttrar. Jag bad henne att hon kan väl ringa mig när hon känner för att vara min mamma på riktigt, tja det är ju bara ca 1 månad sedan.. Jag är väl inte så viktigt, har väl egentligen aldrig varit viktig för dem någon sin, mest varit till besvär. Som exempel när jag gick på gymnasiet o mina föräldrar skulle betala min inackordering, men behöll pengarna från komunen själva, vilket resulterade i att kronofogden kom och knackade på min dörr.. knappa 18 år gammal. Eller all den misshandel som man har fått utstå, både psykiska och fysiska misshandel. Kanske har jag det helt enkelt bättre utan dem?

Ta min syskon som ett exempel, det är bara jag som hör av mig till dem.. slutar jag att ringa så ringer de inte mig, jag är trött på sådant. Jag är så jäkla trött på att vara missanpassad här i samhället, jag vill inte ha en tung ryggsäck att bära, jag vill vara mer som vilken annan svensson som helst. Jag vill helt enkelt få balans i mitt liv, känna att lyckan står mig bi och inte bara är flyktig för sekunden. Men om jag tänker så, så är jag egoistisk och det är ngt jag inte vill vara.. lika lite som jag vill vara själv. Dock är ensamheten bättre än om man känner sig ensam när man är två.

Inga kommentarer: