berättelsen om att inte vara som alla andra

Den som läste lite i min blogg har nog redan förstått att jag inte är som alla andra, vill jag verkligen vara som alla andra? Oftast vill jag nog det. Kom på nu så här på morgonkvisten att jag nog ska berätta om vem jag är, och varför folk har så svårt för mig.

Redan när jag var liten så var jag inte som alla andra, jag var enormt mycket sjuk som liten, mina föräldrar orkade itne med mig helt enkelt. Jag blev en börda för dem och har fortsatt att vara en börda en skamfläck på deras annars så svenssonlika familjeliv är i stort sett bara bilmärket som aldrig har varit volvo som skiljer dem åt från en riktigt svenssonfamilj. När jag var liten så jobbade min mamma dagmamma, medans pappa hade sitt jobb.. sen har hon jobbat lite extra och så småningom utbildat sig till lärare. Men som sagt detta ska handla om mig och inte om dem eller mina tre syskon.

Jag kunde redan som liten vakna upp på morgonen och känna att jag helst av allt skulle vilja vara själv idag.. ligga kvar på mitt rum och bara sova bort hela dagen och hoppas att livsglädjen skulle komma tillbaks. På den här tiden analyserade jag inte lika mycket som jag gör idag, men jag förstod ändå så pass mycket att jag var tvungen att förklara att jag inte var på tipp topp humör.. dessa morgornar kunde jag säga till familjen.. snälla kan ni låta mig vara idag.. för jag har "klivit upp på fel sidan sängen" o de kunde säga att det finns inget som heter så. O ansåg att jag var knäpp eller liknade som bara kunde vakna upp med dåligt humör. Ibland var jag enormt glad.. en riktigt solstråle.. men sen helt plötsligt utan anledning kunde glada jag bli jätte lessen.. och när folk frågade mig varför så kunde jag inte svara på det.. helt enkelt mina emotionella känslor kan jag inte styra över. Jag kan inte bestämma mig om jag ska vara glad, ledsen, sur eller kär.. det bara händer och jag kan inte styra över det. Min far har sagt till mig många gånger att jag skulle passa bäst på säters dårhus.. han kanske har rätt.. jag sårar människor över allt där jag går, ibland önskar jag nästan att de hade placerat mig där.. då hade jag sluppit de fysiksa o psykiska misshandel som framför allt min pappa har gjort mig.. som resten av familjen säger sig aldrig ha hänt. Vad vet jag .. kanske jag förtjänade det iom att jag inte är som alla andra, det blir helt enkelt för mycket för mina föräldrar. JAg är nog för mkt för de flesta. Flyttade hem i från redan i andra ring, upp till rättvik o naturbruksgymnasiet där uppe. För med djur är det ngt positivt att vara som jag.. emotionell, för det ger en möjlighet att lättare kunna avläsa djuren vad de känner hur det mår osv. Där uppe fann jag väl en någolunda fristad från allt jag varit med om hemma. Men misshandlen i hemmet, med sexuellt utnyttjadet av en 30 åring där jag hade min häst, å vid fler talet gånger jag försökte berätta, var det ingen som lyssnade föräns i gymnaseiet.

Nu tänker nog en del.. det är många som har vart med om trassliga hemförhållanden. Men det är inte det som är poängen, poängen kanske kommer.. vem vet
Efter gymnasiet började jag göra mig fri från den misshandel som pågick.. fast enligt min familj fanns det ingen. När jag äntligen träffade en kille som verkade tycka om mig som jag är, mitt emotionella spirutella jag, flyttade vi ifrån Borlänge och hamnde i Örebro. Och här har hänt en hel del.... kanske skriver mer om det en annan gång.

Kanske är det så att jag helt enkelt är sinnessjuk? har ju hört det av och till när jag var liten och även nu när jag blivit vuxen har min familj sagt sådana saker, ibland rakt ut och ibland i omskrivningar. Tycker synd om er alla som måste ha en sådan som mig i eran närhet.. ber uppriktigt om ursäkt för det... SORRY!!

tårar

Hur ska man kunna få hjärtat att ta avstånd från någon man tycker om. Hur ska man kunna få hjärtat, själen att läka snabbare. Hur ska man helt enkelt komma över någon som man tyckte oherhört mycket om och som man var dum nog att tro tyckte om en tillbax, även om personen inte var redo för ett förhållande. Hur ska jag överhuvudtaget komma över känslan att jag inte är värd något att att ingen någon sin kommer att älska mig för den jag är. Hur ska jag någon sin våga älska någon igen. Jag önskar att alla frågor skulle ha ett lätt svar men ingen av mina frågor som surrar i mitt huvud har ett lätt svar, lr jo kanske.. jag måste acceptera att jag för alltid kommer att vara själv.. jag borde även försöka främja mig mot andra för att skydda alla de jag tycker om, de jag älskar. De har förkännat ngn så mycket bättre än det jag kan erbjuda dem.

Jag trasslar alltid till det oavsett vad jag gör, så slutar det med att jag trasslar till det... jag vet inte vad jag gör för fel.. men fel blir det alltid. Suck ogillar verkligen att allt blir knass jag gör, sårar så många människor genom att bara finnas till. Mest sårar jag kanske mig själv av allt dumt jag gör, jag vill verklgien inte göra så mycket fel, vill inte såra andra. Vill inte heller ha känslor för andra för det blir bara fel, jämnt. Allt blir jämnt så fel, vet inte hur jag ska komma förbi detta.

Är enormt rädd att förlora vänskapen med den person jag tycker om men som inte mina känslor är besvarade. Borde vetat bättre redan för flera flera månader sen. Borde ha fattat att inte ens denna person skulle tycka om mitt "sanna jag". Ingen annan gör det så varför ska det finnas undantag.

Jag vill verkligen vara som alla andra, vill inte vara ensam, men ensam kommer jag att förbli.. enorm stor saknad bär jag med mig, enorm stor utanförskap jag känner oavsett var jag befinner mig. Är jag med människor som säger sig tycka om mig.. så känner jag ändå en utanförskap är rädd att förlora dem, precis som jag alltid förlorar allt.

Tårar läker sägs det.. men inte mina tårar, för de har fallit i stort sett varje dag sen i flera månader.. när ska mina tårar ta slut, när ska jag börja älska mig själv?