Ett avsnitt från ett av mina favorit program fick mig att komma ihåg lyckliga somrar i Hälsinglands underbara natur. Där nuet betyde mer än framtiden, där solens sköna strålar gjorde en brunbränd. När man kunde ligga ut en hel dag på en flotte och bara njuta av vågornas ljud. Skogens tystnad, eller ängens brus. Jag omgavs av naturens underbara värld, så väl ottan i ladugården till sena kvällar i vattnet och ibland på en bergstopp med utsikt ända till havet trots att många mil det var dit. Underbara vänner som man endast träffades under de få sommarmånaderna ett sommarlov är. Saknaden är stor efter denna tid. Tid att bara vara och njuta av allt, ibland slit med att fixa o dona på torpet, allt från att laga takpannor, rensa ogräs till att måla faluröd färg på vägarna.. men oj oj vad solbränd man blidde på ryggen. Hästarna mina kunde gå lösa på tomten, utan tråkiga stängsel, ibland fick mormor påhälsning genom köksfönstret av min nyfikna ponny eller haha getterna jag hade en sommar.
Underbara tider, där tid fanns till att njuta och morgondagens bekymmer var som bortblåsta. Ibland undrar jag om alla dessa somrar i ungdommens år är en dröm, eller var det verklighet. Tänk om jag kunde ge min dotter sådana somrar, men soliga sköna minnen som man bevarar resten av livet. Ett sommartorp med sjötomt och utedass och ingen dusch, är faktiskt rena ramma himmelriket.
Jag saknar den oas som jag hade då, för så enormt länge sedan. En tid som bleknar och bara kommer åter i minnenas värld.
torsdag, december 14, 2006
söndag, december 10, 2006
hålet kommer finnas här ett tag till
Vilken vecka detta har varit, fast iof i mitt liv händer det oftast rätt mycket på en gång, ibland mkt positivt och allt som oftast mest negativ. Men denna vecka har det väl inte varit negativt iof, men ack så händelserikt. Ett samtal som jag har väntat på bra länge hände i veckan och mycket känslor kom fram, både innan, under och efter. Passar på och tackar till de som stöttat mig i veckan, utan er vet jag inte hur jag klarat av allt. Så super tack mina underbara goa vänner. =)
Var på fest igår, det var helt ok. Fast haha jag pratade på rätt ordentligt, gör jag allt som oftast främst om jag finner mig i en situation jag kanske inte riktigt känner mig bekväm med. Delvis var det väl så igår. Jätte skoj att lära känna lite nytt folk inget fel idet. Men tror faktiskt att jag börjar bli lite för gammal för å festa med så unga personer. Även om det gick bra och hitta vettiga konversationer ändå, så fanns känslan där.. var tusan gör jag här, borde vara nere på stan på en pub eller liknade och haha spana lite på killar. Haha fast det kanske mest var ölen som snackade, öl är inte bra eller kanske det är om man har någon att utöva den sexuallust som kommer krypandes efter ett par öl. Men har man inte det borde ölen stanna hemma i kylen för i slutändan ligger man i sin säng och mest känner sig frusterad och tillfälligt ensam och tja kanske tom lite patetiskt. Lär jag mig aldrig, blir jag aldrig vuxen, läker aldrig mina djupa sår i min själ.
oj har jag verkligen en själ fortfarande, visst har jag det. Fanns många tycks tro att de kan behandla mig hur som helst. Jag är trött på att vara en sargad själ, en person som inte många vill umgås med, inte många som verkligen uppskattar en för den man är utan att man behöver föreställa sig. Ett par bekanta till mig har tydligen gjort slut, ska jag höra av mig å säga något? nä varför ska jag göra det, de har inte brytt sig om hur jag mått i höst, eller i våras eller någonsin om jag ska vara ärlig. De är precis som så många andra på universitetet, hur man än beteer sig så vill de inte lära känna mig, mitt riktiga jag. De dömmer nog boken efter omslaget, med det är deras förlust, måste jag intala mig annars öppnas snart det svarta stora hållet igen.
Hålet jag inte längre kan visa för mina vänner att det fortfarnade finns kvar, jag orkar inte längre se dem oroa sig över mig. Därför måste jag bli en mästare i att dölja.. haha det kanske är tur att en av mina bästa vänninor har farit utomlands i tre veckor, den andra har sin pojkvän och sin familj vilket gör att vi knappast kommer att träffas nu under julruschen, den tredje har precis som den andra mycket att göra så här i juletider. Så kanske kanske kan jag dölja för omvärlden att mitt stora svarta hål fortfarande finns där, och stressen över att hinna med plugget, jobbet, hästar och ebba finns där. Fast hästarna och Ebba är bara tillfredställande, en chans att komma bort från lägenhetens jobbiga vägar som allt för oftast känns som om de kväver mig, men rädslan av vad som finns där ute är ännu mer skrämmande. Så som allt för ofta sitter jag kvar i lägenheten trots att jag kvävs, sakta men säkert ner i det mörka hålet som alltid finns där.
Var på fest igår, det var helt ok. Fast haha jag pratade på rätt ordentligt, gör jag allt som oftast främst om jag finner mig i en situation jag kanske inte riktigt känner mig bekväm med. Delvis var det väl så igår. Jätte skoj att lära känna lite nytt folk inget fel idet. Men tror faktiskt att jag börjar bli lite för gammal för å festa med så unga personer. Även om det gick bra och hitta vettiga konversationer ändå, så fanns känslan där.. var tusan gör jag här, borde vara nere på stan på en pub eller liknade och haha spana lite på killar. Haha fast det kanske mest var ölen som snackade, öl är inte bra eller kanske det är om man har någon att utöva den sexuallust som kommer krypandes efter ett par öl. Men har man inte det borde ölen stanna hemma i kylen för i slutändan ligger man i sin säng och mest känner sig frusterad och tillfälligt ensam och tja kanske tom lite patetiskt. Lär jag mig aldrig, blir jag aldrig vuxen, läker aldrig mina djupa sår i min själ.
oj har jag verkligen en själ fortfarande, visst har jag det. Fanns många tycks tro att de kan behandla mig hur som helst. Jag är trött på att vara en sargad själ, en person som inte många vill umgås med, inte många som verkligen uppskattar en för den man är utan att man behöver föreställa sig. Ett par bekanta till mig har tydligen gjort slut, ska jag höra av mig å säga något? nä varför ska jag göra det, de har inte brytt sig om hur jag mått i höst, eller i våras eller någonsin om jag ska vara ärlig. De är precis som så många andra på universitetet, hur man än beteer sig så vill de inte lära känna mig, mitt riktiga jag. De dömmer nog boken efter omslaget, med det är deras förlust, måste jag intala mig annars öppnas snart det svarta stora hållet igen.
Hålet jag inte längre kan visa för mina vänner att det fortfarnade finns kvar, jag orkar inte längre se dem oroa sig över mig. Därför måste jag bli en mästare i att dölja.. haha det kanske är tur att en av mina bästa vänninor har farit utomlands i tre veckor, den andra har sin pojkvän och sin familj vilket gör att vi knappast kommer att träffas nu under julruschen, den tredje har precis som den andra mycket att göra så här i juletider. Så kanske kanske kan jag dölja för omvärlden att mitt stora svarta hål fortfarande finns där, och stressen över att hinna med plugget, jobbet, hästar och ebba finns där. Fast hästarna och Ebba är bara tillfredställande, en chans att komma bort från lägenhetens jobbiga vägar som allt för oftast känns som om de kväver mig, men rädslan av vad som finns där ute är ännu mer skrämmande. Så som allt för ofta sitter jag kvar i lägenheten trots att jag kvävs, sakta men säkert ner i det mörka hålet som alltid finns där.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
