berättelsen om att inte vara som alla andra

Den som läste lite i min blogg har nog redan förstått att jag inte är som alla andra, vill jag verkligen vara som alla andra? Oftast vill jag nog det. Kom på nu så här på morgonkvisten att jag nog ska berätta om vem jag är, och varför folk har så svårt för mig.

Redan när jag var liten så var jag inte som alla andra, jag var enormt mycket sjuk som liten, mina föräldrar orkade itne med mig helt enkelt. Jag blev en börda för dem och har fortsatt att vara en börda en skamfläck på deras annars så svenssonlika familjeliv är i stort sett bara bilmärket som aldrig har varit volvo som skiljer dem åt från en riktigt svenssonfamilj. När jag var liten så jobbade min mamma dagmamma, medans pappa hade sitt jobb.. sen har hon jobbat lite extra och så småningom utbildat sig till lärare. Men som sagt detta ska handla om mig och inte om dem eller mina tre syskon.

Jag kunde redan som liten vakna upp på morgonen och känna att jag helst av allt skulle vilja vara själv idag.. ligga kvar på mitt rum och bara sova bort hela dagen och hoppas att livsglädjen skulle komma tillbaks. På den här tiden analyserade jag inte lika mycket som jag gör idag, men jag förstod ändå så pass mycket att jag var tvungen att förklara att jag inte var på tipp topp humör.. dessa morgornar kunde jag säga till familjen.. snälla kan ni låta mig vara idag.. för jag har "klivit upp på fel sidan sängen" o de kunde säga att det finns inget som heter så. O ansåg att jag var knäpp eller liknade som bara kunde vakna upp med dåligt humör. Ibland var jag enormt glad.. en riktigt solstråle.. men sen helt plötsligt utan anledning kunde glada jag bli jätte lessen.. och när folk frågade mig varför så kunde jag inte svara på det.. helt enkelt mina emotionella känslor kan jag inte styra över. Jag kan inte bestämma mig om jag ska vara glad, ledsen, sur eller kär.. det bara händer och jag kan inte styra över det. Min far har sagt till mig många gånger att jag skulle passa bäst på säters dårhus.. han kanske har rätt.. jag sårar människor över allt där jag går, ibland önskar jag nästan att de hade placerat mig där.. då hade jag sluppit de fysiksa o psykiska misshandel som framför allt min pappa har gjort mig.. som resten av familjen säger sig aldrig ha hänt. Vad vet jag .. kanske jag förtjänade det iom att jag inte är som alla andra, det blir helt enkelt för mycket för mina föräldrar. JAg är nog för mkt för de flesta. Flyttade hem i från redan i andra ring, upp till rättvik o naturbruksgymnasiet där uppe. För med djur är det ngt positivt att vara som jag.. emotionell, för det ger en möjlighet att lättare kunna avläsa djuren vad de känner hur det mår osv. Där uppe fann jag väl en någolunda fristad från allt jag varit med om hemma. Men misshandlen i hemmet, med sexuellt utnyttjadet av en 30 åring där jag hade min häst, å vid fler talet gånger jag försökte berätta, var det ingen som lyssnade föräns i gymnaseiet.

Nu tänker nog en del.. det är många som har vart med om trassliga hemförhållanden. Men det är inte det som är poängen, poängen kanske kommer.. vem vet
Efter gymnasiet började jag göra mig fri från den misshandel som pågick.. fast enligt min familj fanns det ingen. När jag äntligen träffade en kille som verkade tycka om mig som jag är, mitt emotionella spirutella jag, flyttade vi ifrån Borlänge och hamnde i Örebro. Och här har hänt en hel del.... kanske skriver mer om det en annan gång.

Kanske är det så att jag helt enkelt är sinnessjuk? har ju hört det av och till när jag var liten och även nu när jag blivit vuxen har min familj sagt sådana saker, ibland rakt ut och ibland i omskrivningar. Tycker synd om er alla som måste ha en sådan som mig i eran närhet.. ber uppriktigt om ursäkt för det... SORRY!!