sliten

Jag är sliten. Har haft en intensiv sportlovsvecka. Visst veckan var skoj, men det blir intensivt. Slutet av veckan får jag influensan, ligger ett par dagar, går tillbaks till jobbet, blir sjuk igen på natten. Går till jobbet måndagen, hes som tusan. Vill vara hemma, men får inte, finns ingen läkare som ansåg att jag var tillräckligt sjuk. Lärare och ingen röst. En rektor som säger att man ska vara hemma. Samhället som inte accepterar att man är hemma. Trött jag blir.

Har träffat en mycket trevlig kille, men jag vet inte. Saknar honom varje dag, men gör han? Vill han egentligen ha mig som jag är eller ? Som vanligt sätter jag mina egna hinder. Kanske ska avsluta det hela innan det har börjat ordentligt, enda problemet är att jag tycker om honom. Mycket till och med :(

Idag var min dotter hjälpsam, har hjälp mig att lägga spår i skogen. Lucas gick sedan sök på spåret. Gick helt okej för att var två (tre med ebba) helt okunniga varelser. När vi kom hem började Ebba städa. Jag bestämde mig då att vi skulle på bio. Såg en bra film, hundpensionatet. Ebba tyckte om filmen, gick och pratade om det. Sen på väg till bilen började hon ljuga. Jag är sååååå trött på att hon ljuger om så mycket. Väl hemma så vägrar hon äta... som vanligt. Jag blir sååååå trött. Jag är sliten. Känner att jag inte kan göra allt det som samhället kräver. Ekonomin är inte på topp trots att jag arbetar. Examen klar, men CSN skulden ska in. ARbetslös om 3 månader vad händer då? Pengarna räcker inte till. Jag räcker inte till. Är helt enkelt sliten. Jag vill räcka till. Jag vill inte vara sliten. Men sanningen är en annan. Jag är knappt 34 år.. nästa månad då är det det och jag är redan sliten. Utsliten, snart på väg till tippen av alla krav och ingen som möter en hemma. Någon som kan avlasta en. Någon att dela bördan med. Dagens samhälle är inte byggd för att vara singel och ensamstående. Trots att faktum är att det är det som är "kärnfamiljen" idag.

Jag är sliten!!!!