till vissa berörda

Att jag alltid ska trassla till mitt liv är helt otroligt. Jag förstår inte hur jag gör, det är ett under att jag har några vänner alls. Jag är nog ett rätt skruvad person som inte ens jag själv känner. Känns som jag förlorat något viktigt i år, fast året endast har varit 1,5 månad typ. Men känns även som om jag kan vinna en del på det jag förlorat. Förhoppningsvis det jag vinner är att jag blir starkare själv, idag när jag kände att jag har eller håller på att förlora en vän som jag fann för bara ett tag sedan, grät jag inte hysteriskt som jag kanske skulle ha gjort för ett tag sedan. Det enda som denna händelse har gjort är att lämna ett tomrum, och tomma rum i min själ har jag gått om så ett till gör inte så mycket så länge jag inte gråter hejdlöst över det utan accepterar faktum och går vidare. Dock undrar jag om jag verkligen borde skaffa mig kompisar eller ens försöka behålla de jag har. Jag har underbara vänner även de jag idag inte umgås med. Folk tröttnar på mig, jag tröttnar på mig. Jag är inte som alla andra här i livet, jag är anorlunda på både gott och ont. Försöker vara öppen för att folk ska förstå och acceptera att jag inte är som andra. Men istället verkar jag bli en börda som folk undviker även de som säger sig vara mina vänner. Mina nya vänner har inte kommit undefund än med att jag är en börda.. men det dröjer nog inte länge. Jag är nog som en parasit som lever av andra och går vidare till nästa värddjur. Men jag hoppas verkligen inte att det är så folk ser mig, för jag vill inte vara sådan.

Jag vill vara som alla andra, med samma tankemönster som andra. Jag vill inte vara mig själv, för jag tycker jag själv är jobbig och som andra tycker är jobbig. Jag känner mig allt som oftast malplacerad och osäker, jag är extremt självkritisk och tror inte mycket gott om mig själv. Jag kan vara glad ena stunden och falla ner i nästa ögonblick utan att ens förstå själv vad som har hänt. Jag längtar tills jag kommer vidare med den utredning som görs på mig. Det har tagit allt för lång tid, jag tröttnat.

Idag har jag i stort sett sagt upp bekantskapen med en människa som jag älskar hur mycket som helst, denna person är det näst bästa som har hänt i mitt liv. Det bästa är självklart min dotter. Jag gjorde detta för x egen skull, för x vet inte vad som är bäst för denne. Jag gör folk illa hela tiden, sårar omedvetet för jag får inte fram känslorna inom mig på rätt sätt. Annars får jag för mycket känslor, jag har så mycket emotionella känslor inom mig så det är svårt för alla att umgås med mig. Vet inte om det blir bättre med det löfte som jag har gett mig själv, att undvika fysisk relation med någon under hela detta år. Bättre för alla omkring mig i vilket fall.

Största nackdelen att vara som jag är, är att jag blir väldigt ensam, känner mig väldig ensamt ofta. Jag vet inte alls varför för jag har verkligen goda vänner, och vänner sig vara en stor del av livet. Men något som är större är en familj en släkt vilket jag saknar. Kanske det är en stor del av min osäkerhet?! Ja vem vet, jag längtar ändå efter att utredningen ska vara klar, beroende på svaret blir kommer jag att hantera visa saker annorlunda. Dock kommer jag från och med nu och försöka att inte kontakta människor mer än absolut nödvändigt för det är bäst för dem själva, och jag vill att mina nära och käre vänner ska må bra.