Känslan av att vara oönskad

Hur kan man sakna något man i stort sett aldrig haft. Hur vet jag vad jag saknar om jag aldrig haft det? Det jag tror jag saknar är något oidentferbart, det bara finns där. Gestaltar sig som säkerhet i vem, vad man är, och vad alla i sin omgivning är. Vad man känner och förstå vad omgivningen känner. Jag tror att jag saknar det, en god vän till mig idag sa att jag i stort sett hade ett självdestruktivt beteende. Troligen har jag det, men vet inte hur jag ska lösa det. Hur ska man ta bort osäkerheten kring sig när man inte känner sig omtyckt? Inte ens känner sig omtyckt av sin egen släkt, utan mer som något som katten släppat in. Något som man av någon konstig anledning måste stå ut med. Hur ska en sådan känsla som man fått inpräntat isig själv sen man var mycket lite, kunna försvinna bara för att man helt plötsligt i livet träffar snälla och justa människor. En känsla av att vara oönskad försvinner inte bara *poff* bara för att man träffar nya människor. Känner man sig det minsta lilla förvirrad, osäker så blir saker rätt jobbiga. Jag är en komplicerad person, en så pass komplicerad person att jag inte alltid förstår mig själv. Men jag skulle vilja att mina vänner.. de som vill vara mina vänner någon gång skickar ett hej! behövs inte mer än så. Men bara ett lite ynka hej så jag vet att någonstans i deras vardag så finns jag ändå med, även om man inte kan umgås. Ja jag vet att jag är komplicerad, ja jag vet att jag är osäker, ja jag vet att jag rätt ofta hör av mig till folk så inte personer hinner höra av sig. Jag vet allt det, men försöker verkligen göra något åt det. Men saker förändras inte *poff*.

Jag gör oftast slut med folk, slut med pojkvänner, slut med kompisar när jag blir osäker på mig själv och vad andra tycker om mig. För om jag gör slut på ett förhållande (avsett förhållande) så känns det ändå som om jag har någon kontroll, inners inne vill jag igentligen säga: Snälla kom och ge mig en kram, jag behöver känna närhet. Men istället säger jag tvärt om, hur ska folk veta igentligen. Ja jag vet att jag är speciell, jag känner att folk undviker mig, tror jag måste osa något, som gör att rätt många inte vill ha en närmare relation med mig.

Ett nyårslöfte som jag har innebär avhållsamhet under hela detta år, det gör jag inte för mig själv, utan för de jag skulle råka falla för. För jag är ingen person någon ska behöva bli involverad i mer än som kompis. Jag är allt för komplicerad, det är för invecklat mitt liv helt enkelt. Mina tankar snurrar jämnt.. fast jag inte vill.
De personer som vet om mitt nyårslöfte skrattar lite åt mig.. säger ja vi får väl se. Jag förstår inte vad folk har för uppfattning om mig, jag har inte alls haft speciellt många sexuella partners. Dock har det ökat markant sen jag började plugga, suck skäms lite över det, men men gjort är gjort.

Ibland önskar jag att jag bara kunde få försvinna, åka utomlands på semester. Känner jag skulle behöva det. Helt underbart att bara dra och vara borta 2 veckor helt själv i ett varm och skönt land. Utan att någon här vet om att man har stuckit.

Tyvärr finns känslan om att vara oönskad kvar när man väl kommer tillbaks. Att vara oönskad eller att känna sig oönskad är inte skoj. Jag tycker faktiskt synd om alla mina vänner som känner mig, för det kan inte vara lätt och vara vän med en sådan som jag. Visst jag är oftast glad, men jag snackar för mycket är för osäker helt enkelt. Rädd att vara oönskad. En tjejkompis och jag har kommit överens om att vi skulle gå på kåren i fredags.. hon drog dit frågade inte ens mig om jag ville hänga på. Hon frågar mig aldrig idag om jag vill hänga med henne. Tror hon tycker det är jobbigt att ha mig med när andra är med.

En annan tjejkompis hade fått sms från en gemensam killkompis i morse, och meddelande mig det över msn.. på en gång kände jag mig utanför. Kände mig inte oönskad med något ditåt. Hon menade inget med det, det vet jag, men ändå jag kände mig utanför. Det gör jag ofta, känner mig utanför. Jag kan sitta med nära vänner på ex ett fik, tittar på dem och ser att deras munnar rör sig, hör hur de pratar men själv känns det som om jag sitter med en glasvägg imellan dem och mig. Kanske är det för att jag är så van att känna mig oönskad att jag idag uppfyller den känslan själv omedvetet, ett destruktivt beteende. Annars är det så att min hjärna hela tiden går på högtryck och jag helt enkelt analyserar för mycket.

Vet bara att visa nya och även gamla vänner saknar jag enormt mycket sådana här dagar. I stället för att ringa och säga det så ringer jag och säger fel saker så allt blir galet. Jag är jag helt enkelt och det får jag leva med, och ta babysteg till en säker förändring.